...åtminstone inte så vitt man vet. Och varför skulle han egentligen ha gjort det?

När s/s Mariefred, eller Maja som hon allmänt kallas av Mariefredsborna, gjorde sin jungfruresa på rutten Stockholm-Mariefred den 14 april 1903 var hon inga-lunda det unika fartyg vi ser idag. Då, för 100 år sedan, trafikerades nämligen Mälaren av ett femtiotal ångfartyg på olika trader.
Så ifall Oscar II, som vid denna tid var svensk kung, haft lust med en båtresa fanns det mycket att välja på. Och även om Mariefred var helt nybyggd och därtill försedd med något så lyxigt som en första klass matsal på övre däck var hon egentligen bara ytterligare en i raden av halvstora båtar som anlöpte Mälarens bryggor och samhällen. Att likt dåvarande Mariefreds Tidning utnämna henne till ett "första klassens turistångfartyg" var alltså även med den tidens mått mätt en klar överdrift.
Dessutom var Mariefred precis som övriga ångfartyg inte alls bara avsedd för passagerartrafik. Ångarna var i själva verket också flytande godstransportörer som fraktade varor som grönsaker, frukt och fisk från herrgårdsjordbruken i Mälardalen till huvudstaden. Inte heller var rutten Stockholm- Mariefred särskilt unik. På denna trad seglade redan s/s

Gripsholm och nu hårdnade förstås konkurrensen. Två år efter Mariefreds jungfruresa beslöt de båda rederierna att gå samman. Det nya bolaget fick namnet Gripsholms-Mariefreds Ångfartygs AB (GMÅA) - ett namn som hänger med än idag.
Det är nämligen samma bolag nu som då som upprätthåller trafiken, även om s/s Gripsholm sedan länge försvunnit ur bilden.
Fast så värst många sötebrödsdagar att se tillbaka på har det inte blivit under årens lopp.
Redan på 20-talet började GMÅA på allvar känna av konkurrensen från bilar, bussar och lastbilar och 1927 blev det sista år då bolaget ansåg sig ha råd med någon aktieutdelning. 30-talet gick visserligen ihop, tack vare turistturerna

sommartid, men någon vinst blev det inte. Samtidigt slog allt fler rederier vantarna i bordet och den förr så stolta Mälarflottan krympte betänkligt år från år i takt med att fartygen såldes, byggdes om eller helt sonika höggs upp.
40-talets krigsår blev en vändpunkt. Ransoneringarna av bensin och gummi gjorde ångdriften attraktiv igen och GMÅA kunde för första gången på 15 år skriva plustecken i årsredovisningen.
Men så snart kanonerna slutat mullra över Europa fortsatte kräftgången och det stod nu helt klart att ångfartygens era var över. Mariefred ångade visserligen oförtrutet vidare sommar efter sommar men det ekonomiska läget var och förblev prekärt.
Varje trafiksäsong slutade i nya förluster. 1965 var kassan tom och det är nu Stiftelsen Skärgårdsbåten, en ideell förening med ambition att stödja och bevara de kvarvarande ångfartygen,

glider in på scenen och övertar aktiemajoriteten i GMÅA. Några stora pengar har stiftelsen inte bakom sig, men desto större engagemang, vilja och ambitioner. Och det kan som vi ska få se ibland räcka långt...
80-talet kunde börjat bättre för Mariefred. En brand ombord våren 1980 och ett nödvändigt byte av den 79 år gamla ångpannan några år senare orsakade nya kostnader - utgifter som dock kunde täckas till stor del med hjälp av frivilliga insamlingsbidrag och ideella insatser.
När Mariefred 8 maj 1983, återuppbyggd efter branden och försedd med en splitter ny ångpanna för nästan en miljon kronor, begår säsongspremiär hurras, viftas och saluteras det å det vilda vid bryggorna. Inte minst i hemmahamnen.
Mariefred har nu gått 80 år på samma trad - redan det ett svårslaget rekord.
Samma dag, 11 år senare, finns det ingen som vare sig hurrar eller skjuter salut. I alla fall inte bland dem som lyssnar på Dagens Ekos sändning denna morgon den 8 maj 1994:

"Den anrika ångbåten Mariefred eldhärjades i natt, nästan på dagen fjorton år efter den förra branden ombord. Brandkåren var snabbt på plats i natt vid Stadshuskajen i Stockholm där fartyget ligger, men trots det blev skadorna stora. Mariefred ägs av en ideell förening och en av ägarrepresentanterna
Karl Dingertz kunde bara betrakta förödelsen i natt.
- Vi ser ju här framför oss hur matsalen som skulle ha varit byggd i brandklassat material för fjorton år sedan i stort sett är totalt utbränd. Damsalongen på övre däck i aktern är också helt utbränd och den var i det närmaste originalskick...."

Med Mariefred som ett utbränt skal såg det nu ut som 91 års saga var all. Men återigen visade det sig att idealitet kan få även ett vrak att flyta. Redan samma dag samlades över 5 000 kronor in på kajen - en första grundplåt till en återuppbyggnad som tog åtta veckor och ungefär en och en halv miljon kronor i anspråk.
2 juli gick Mariefred på 1994 års första tur till Mariefred och så här beskrivs den resan i rederiets 90-årsjubileumsskrift:
" Det var en fantastisk upplevelse att se det mangranna mottagande som fartyget fick, på samma sätt som mottagandet 1903, 1980, 1983 och 1993. Men frågan är om inte mottagandet 2 juli 1994 var det största ögonblicket i fartygets 91-åriga historia.
Tusentals Mariefredsbor, som alla hade bidragit till återuppbyggnaden, applåderade när deras fartyg åter var hemma i hemmahamnen. Efter sju sorger och åtta bedrövelser var fartyget åter i trafik på sin trad, som alltid varje sommar sedan 1903."